Den stora frågan, varför?
Det har gått mer än fyra år sedan vi fick beskedet, att min farbror inte längre finns. Det känns som en evighet sen, det känns så sjukt länge sedan jag fick se honom, prata med honom och höra hans skratt. Någon som jag aldrig kommer att få höra igen. För han finns inte mer, just nu sitter jag med tårarna i ögonen och undrar samma sak än idag, varför? Varför fick inte du överleva kampen?
Ett år senare så får vi beskedet att våran älskade hund Nessie har cancer och avlivas, även där varför fick inte hon överleva kampen? Varför? Varför drabbades hon av cancer för, varför våran goa underbara vovve? Vad hade hon gjort för att drabbats av detta? Det enda hon gjorde var att bringa kärlek till hela familjen, ge oss lycka under stora delar av sitt liv.
Ytterligare ett år går och min mormor blir inlagd på sjukhuset min farbror än gång legat på. Ciggareterna som orsakat Kol tar hennes liv efter år av kamp emot sjukdomar och elende, som hon själv förnekade, hon mådde ju bra. Slangen till syrgasen styrde hennes liv och hon var fast i soffan mer eller mindre, fick maten serverad av hemtjänsten och kom inte därifrån förens hon behövde gå på toaletten eller hemtjänsten kom för att bädda ner henne. Vissa dagar klev hon inte ens ur sängen, vilket jag kan förstå. Hon orkade inte. Något jag inte kan förstå är varför människor väljer att röka, för de ger ingenting, de skadar bara och förstör. Men än en gång, varför?!
På ett vis känns allt som de var en evighet sedan, ändå är jag nära på att lyfta telefonluren många gånger bara för att kolla läget. När man pratar med kusinerna är de många gånger nära att de slinker ur "hur är de med pappa din då" eller något jag dagligen frågade min mamma under kvällspromenaden "har du pratat med mormor idag? hur är de med henne?" frågan ställs även idag, av misstag... För jag har fortfarande inte förstått vad som hänt. Mormor sitter inte längre i Tullinge och ser på sport, hon ber inte mamma lämna in hästarna varje lördag längre och hon finns inte längre i andra änden av telefonluren när man ringer.
Och mormor; jag är verkligen ledsen att vi inte kom och hälsade på oftare. Jag ångrar verkligen det!!
Jag hoppas ni vilar i frid och jag hoppas ni vet att ni är älskade och saknade. <3 även om det är två, tre och fyra år sedan ni lämnade jorden, så kan jag inte förstå att ni är borta. Ni var ju här nyss.
Ett år senare så får vi beskedet att våran älskade hund Nessie har cancer och avlivas, även där varför fick inte hon överleva kampen? Varför? Varför drabbades hon av cancer för, varför våran goa underbara vovve? Vad hade hon gjort för att drabbats av detta? Det enda hon gjorde var att bringa kärlek till hela familjen, ge oss lycka under stora delar av sitt liv.
Ytterligare ett år går och min mormor blir inlagd på sjukhuset min farbror än gång legat på. Ciggareterna som orsakat Kol tar hennes liv efter år av kamp emot sjukdomar och elende, som hon själv förnekade, hon mådde ju bra. Slangen till syrgasen styrde hennes liv och hon var fast i soffan mer eller mindre, fick maten serverad av hemtjänsten och kom inte därifrån förens hon behövde gå på toaletten eller hemtjänsten kom för att bädda ner henne. Vissa dagar klev hon inte ens ur sängen, vilket jag kan förstå. Hon orkade inte. Något jag inte kan förstå är varför människor väljer att röka, för de ger ingenting, de skadar bara och förstör. Men än en gång, varför?!
På ett vis känns allt som de var en evighet sedan, ändå är jag nära på att lyfta telefonluren många gånger bara för att kolla läget. När man pratar med kusinerna är de många gånger nära att de slinker ur "hur är de med pappa din då" eller något jag dagligen frågade min mamma under kvällspromenaden "har du pratat med mormor idag? hur är de med henne?" frågan ställs även idag, av misstag... För jag har fortfarande inte förstått vad som hänt. Mormor sitter inte längre i Tullinge och ser på sport, hon ber inte mamma lämna in hästarna varje lördag längre och hon finns inte längre i andra änden av telefonluren när man ringer.
Och mormor; jag är verkligen ledsen att vi inte kom och hälsade på oftare. Jag ångrar verkligen det!!
Jag hoppas ni vilar i frid och jag hoppas ni vet att ni är älskade och saknade. <3 även om det är två, tre och fyra år sedan ni lämnade jorden, så kan jag inte förstå att ni är borta. Ni var ju här nyss.
Kommentarer
Trackback
