Vila i frid <3
Den stora frågan, varför?
Det har gått mer än fyra år sedan vi fick beskedet, att min farbror inte längre finns. Det känns som en evighet sen, det känns så sjukt länge sedan jag fick se honom, prata med honom och höra hans skratt. Någon som jag aldrig kommer att få höra igen. För han finns inte mer, just nu sitter jag med tårarna i ögonen och undrar samma sak än idag, varför? Varför fick inte du överleva kampen?
Ett år senare så får vi beskedet att våran älskade hund Nessie har cancer och avlivas, även där varför fick inte hon överleva kampen? Varför? Varför drabbades hon av cancer för, varför våran goa underbara vovve? Vad hade hon gjort för att drabbats av detta? Det enda hon gjorde var att bringa kärlek till hela familjen, ge oss lycka under stora delar av sitt liv.
Ytterligare ett år går och min mormor blir inlagd på sjukhuset min farbror än gång legat på. Ciggareterna som orsakat Kol tar hennes liv efter år av kamp emot sjukdomar och elende, som hon själv förnekade, hon mådde ju bra. Slangen till syrgasen styrde hennes liv och hon var fast i soffan mer eller mindre, fick maten serverad av hemtjänsten och kom inte därifrån förens hon behövde gå på toaletten eller hemtjänsten kom för att bädda ner henne. Vissa dagar klev hon inte ens ur sängen, vilket jag kan förstå. Hon orkade inte. Något jag inte kan förstå är varför människor väljer att röka, för de ger ingenting, de skadar bara och förstör. Men än en gång, varför?!
På ett vis känns allt som de var en evighet sedan, ändå är jag nära på att lyfta telefonluren många gånger bara för att kolla läget. När man pratar med kusinerna är de många gånger nära att de slinker ur "hur är de med pappa din då" eller något jag dagligen frågade min mamma under kvällspromenaden "har du pratat med mormor idag? hur är de med henne?" frågan ställs även idag, av misstag... För jag har fortfarande inte förstått vad som hänt. Mormor sitter inte längre i Tullinge och ser på sport, hon ber inte mamma lämna in hästarna varje lördag längre och hon finns inte längre i andra änden av telefonluren när man ringer.
Och mormor; jag är verkligen ledsen att vi inte kom och hälsade på oftare. Jag ångrar verkligen det!!
Jag hoppas ni vilar i frid och jag hoppas ni vet att ni är älskade och saknade. <3 även om det är två, tre och fyra år sedan ni lämnade jorden, så kan jag inte förstå att ni är borta. Ni var ju här nyss.
Ett år senare så får vi beskedet att våran älskade hund Nessie har cancer och avlivas, även där varför fick inte hon överleva kampen? Varför? Varför drabbades hon av cancer för, varför våran goa underbara vovve? Vad hade hon gjort för att drabbats av detta? Det enda hon gjorde var att bringa kärlek till hela familjen, ge oss lycka under stora delar av sitt liv.
Ytterligare ett år går och min mormor blir inlagd på sjukhuset min farbror än gång legat på. Ciggareterna som orsakat Kol tar hennes liv efter år av kamp emot sjukdomar och elende, som hon själv förnekade, hon mådde ju bra. Slangen till syrgasen styrde hennes liv och hon var fast i soffan mer eller mindre, fick maten serverad av hemtjänsten och kom inte därifrån förens hon behövde gå på toaletten eller hemtjänsten kom för att bädda ner henne. Vissa dagar klev hon inte ens ur sängen, vilket jag kan förstå. Hon orkade inte. Något jag inte kan förstå är varför människor väljer att röka, för de ger ingenting, de skadar bara och förstör. Men än en gång, varför?!
På ett vis känns allt som de var en evighet sedan, ändå är jag nära på att lyfta telefonluren många gånger bara för att kolla läget. När man pratar med kusinerna är de många gånger nära att de slinker ur "hur är de med pappa din då" eller något jag dagligen frågade min mamma under kvällspromenaden "har du pratat med mormor idag? hur är de med henne?" frågan ställs även idag, av misstag... För jag har fortfarande inte förstått vad som hänt. Mormor sitter inte längre i Tullinge och ser på sport, hon ber inte mamma lämna in hästarna varje lördag längre och hon finns inte längre i andra änden av telefonluren när man ringer.
Och mormor; jag är verkligen ledsen att vi inte kom och hälsade på oftare. Jag ångrar verkligen det!!
Jag hoppas ni vilar i frid och jag hoppas ni vet att ni är älskade och saknade. <3 även om det är två, tre och fyra år sedan ni lämnade jorden, så kan jag inte förstå att ni är borta. Ni var ju här nyss.
Kyrkogården
Kyrkogården
Älskade och saknade, 23 oktober 2010
Egentligen skulle bilden vara kolsvart... För detta är en kolsvart dag det är den 23 OKTOBER, dagen jag hatar mer än någon annan.
23 oktober 2006 R.I.P farbror Jappe
23 oktober 2008 R.I.P mormor Liza
Jag hoppas att denna dag blir utan några dödsfall för det är trotts allt två år som gått... Vila i frid farbror Jappe och mormor Liza, vi tänker på er varje dag, men denna dag skänker vi er en extra tanke, en bukett blommor och ett extra ljus. Vila i frid!
Älskade och Saknade! <3
Skänker även en extra tanke till vovven Nessie som oxå sitter bland stjärnorna och tittar på oss. Hon är saknad sedan den 10 september 2007. Enbart nio år ung...
(en anledning till att jag hatar hösten)
Vissa saker är borta - För alltid!
Ibland får jag bara underligga känslor att jag vill göra saker. Som helt plötsligt vill jag bara höra farmors röst! Spelar ingen roll, jag vill bara höra den till varje pris! Var uppe i deras (farmor och farfars) lägenhet häromdagen för att vattna lite blommor, betala några räkningar och kolla så allt såg bra ut. Då fick jag känslan av att NU vill jag höra hennes röst. Var nära att jag lyfte telefonen och ringde. Dock var klockan 10 på kvällen (11 hos dem) Så jag gjorde allt för att inte lyfta luren, ringa ett telefonsamtal (som kan orsaka en hjärtattack hos mina älskade farföräldrar).
Ibland kan även känslan att få höra mormors röst komma, bara få höra den, bara höra ett HEJ! Få en kram eller vad som, se henne lee, se henne skratta, se henne vara så inne i tv att hon inte märker någonting. Saker som var så typiska för henne! Dessa saker är omöjliga att återuppleva...Det är omöjligt. Helt omöjligt. Tyvärr. :( Samma sak har hänt att jag velat höra min farbrors röst, höra något av hans roliga skämt. Hans super sköna kommentarer. Hans glada skratt. Något man aldrig mer får höra. Något man aldrig mer får uppleva. Inte heller Nessie mjuka päls får man dra fingrarna igenom, ge henne en varm kram för att hon var bäst, prata med henne, mysa med henne, få hennes tröst när man är ledsen. Allt är borta. Det kommer aldrig mera att få upplevas.
Många minnen att minnas, många saker jag mer än gärna skulle göra om, återuppleva. Men inte kommer att få göra.
Det är konstigt att vissa saker bara försvinner, ena dagen kan man uppleva det, nästa är det helt borta. Känslorna hoppar och far, ibland av lycka, ibland av sorg.
(när jag skrev detta så var det som en spindel gick över min fot, men de var ingen där. Skumt? En aning, var det Nessie, Farbror Jappe eller mormor som spökar? Vill inte veta, men jag hoppas att de var någon av dem som gjorde sig påminda!)
Ibland kan även känslan att få höra mormors röst komma, bara få höra den, bara höra ett HEJ! Få en kram eller vad som, se henne lee, se henne skratta, se henne vara så inne i tv att hon inte märker någonting. Saker som var så typiska för henne! Dessa saker är omöjliga att återuppleva...Det är omöjligt. Helt omöjligt. Tyvärr. :( Samma sak har hänt att jag velat höra min farbrors röst, höra något av hans roliga skämt. Hans super sköna kommentarer. Hans glada skratt. Något man aldrig mer får höra. Något man aldrig mer får uppleva. Inte heller Nessie mjuka päls får man dra fingrarna igenom, ge henne en varm kram för att hon var bäst, prata med henne, mysa med henne, få hennes tröst när man är ledsen. Allt är borta. Det kommer aldrig mera att få upplevas.
Många minnen att minnas, många saker jag mer än gärna skulle göra om, återuppleva. Men inte kommer att få göra.
Det är konstigt att vissa saker bara försvinner, ena dagen kan man uppleva det, nästa är det helt borta. Känslorna hoppar och far, ibland av lycka, ibland av sorg.
(när jag skrev detta så var det som en spindel gick över min fot, men de var ingen där. Skumt? En aning, var det Nessie, Farbror Jappe eller mormor som spökar? Vill inte veta, men jag hoppas att de var någon av dem som gjorde sig påminda!)
Älskade lilla mormor hoppas du vilar i frid
De senaste dagarna har jag setat och funderat mer och mer på mormor, antar att det är för att jag inte träffat henne på fem månader nu. Det är hela fem månader sedan hon somnade in på Huddinge sjukhus. Det känns tomt, de känns konstigt, de är ett stort tomrum efter henne. Vi var inte särskilt ofta och hälsade på henne, tyvärr, men vi hade en stoppkloss i familjen som stoppar det mesta. Jag kan känna i efterhand att vi är idiotiska som inte hälsade på henne oftare, det tog inte mer än en timme att åka till henne, glädja henne med ett besök. Äta lite med henne, prata och kanske gå en promenad. Några fler besök då och då, hade inte kostat oss mycket. De hade gett oss alla glädje. För mormor var alltid glad. Alltid.
Jag är däremot glad över de stunder vi fick tillsammans, jag är glad över stunderna vi åkte dit och hälsade på, även de stunderna vi hämtade henne och åkte ner hit och hon stannade några dagar eller bara några timmar över dagen. När hon kom och hälsade på alla valparna, hon blev så glad när hon fick se dem, när vi kom på besök hos henne och hade två valpar och Zindy med, glädjen de gav henne, trotts att hon bara satt i soffan och tittade på dem såg man glädjen i hennes ansikte. Inte bara för att hon älskade hundar, hon älskade sällskap. Hade hon inte varit sjuk hade hon garanterat haft en egen hund. Hon ringde alltid och tackade för korten vi skickade på hundarna och valparna, hon blev så överlycklig över ett litet kort.
Hon hade alltid ett leende på läpparna när man träffade henne, trotts att hon knappt fick någon luft, trotts att hon inte kom mera än 18 meter från sin syrgas-apparat som hon hade igång dygnet runt, trotts att hon tillbringade sina sista år i soffan eller sängen. Hon hade inte mycket ork, framförallt inte de sista åren, den sista tiden orkade hon ingenting. Att gå på toaletten var ett dagsverk, hon gick de fem metrarna de var till toaletten med hjälp av en rullator, satt och bara andades ett par minuter, kissade, gick därifrån och satte sig i soffan igen, pustade och stånkade. Ringde telefonen kunde hon inte svara, för hon kämpade med att få luft. Ibland tog hon dock fjärrkontrollen och förstod inte varför det fortsatte ringa och ringa, hon hade ju svarat. Dessa gånger förstod man att hon var förgiftad, hon var koldioxid förgiftad. Hon kunde inte andas ut luften som låg i lungorna.
Mormor var sjuk. Det var svår att förstå och svårt att inse, även fast man såg det så tydligt. Sommaren 2006 trodde vi inte att hon skulle orka året ut, hon åkte in på sjukan och hamnade i koma. Vi åkte in så ofta vi kunde och fick se när sköterskorna kämpade för att få liv i henne. Hon var vaken korta stunder emellanåt och åt lite granna. Ibland var hon piggare, ibland var hon helt borta. Men peppar peppar ta i trä, hon överlevde och kom hem igen. Hon gjorde några resor ner till Nynäs och hälsade på oss, hon gjorde en eller två resor upp till sin son i Skellefteå, även till sin andra son i dalarna åkte hon några gånger. Men i våras/somras när hon kom hem från Skellefte sa hon "ALDRIG MER EN RESA DIT, detta var min sista resa ända upp dit" Ingen förstår varför, vad som egentligen hände. Troligen fick hon en liten blödning eller något liknande, men svar på den frågan kommer vi aldrig att få. Hon minskade sina minimala matintag och levde nästintill på den lilla luften hon fick i sig. En kopp kaffe och en halv macka eller en tallrik med välling kunde hon leva på. Mer orkade hon inte äta.
En vanlig dag för mormor var oftast (den sista tiden) frukost på säng av hemtjänsten, ligga i sängen halva dagen, vänta tills kissblåsan var sprängfylld och kissa ett par - tre gånger om dagen. Se på tv/sova, äta lite lite lite till lunch som hemtjänsten serverade, om någonting alls, se på tv/sova, vänta tills hemtjänsten kom en tredje gång och försöka få i henne lite mat, se på tv/sova, hoppa ner i sängen med hjälp av hemtjänsten och sova framför tv:n. Hon sov väldigt mycket, då menar jag inte en timme då eller två extra per dygn, hon hamnade mer eller mindre i koma. Hon sov upp till 18-20h vissa dagar. Dessa dagar var hon koldioxid-förgiftad. Trotts alla problem, ingen ork, förgiftad eller ej, hon var alltid glad. Hon var ALLTID glad! Visst kunde hon gnälla på hemtjänsten när någonting blev fel, men allt ordnade sig i slutändan ändå, och jag kan förstå att hon tröttnade på dem ibland. Hon ville inte äta, ändå serverade dom mat till henne, de kom fem gånger per dag hem till henne, olika klockslag varje gång de kom till henne. Hon styrde ju sitt liv efter tv, efter programmen som gick. Ibland var hon lite svår att ta när hon hade för mycket koldioxid i sig, då påpekade man detta och hon försökte andas lite djupare andetag och blev lite "normalare" igen. När hon väl "kom tillbaka" igen så kunde hon säga nu var jag så där borta igen väll? Förlåt mig. Så ibland insåg hon det och bad om ursäkt.
Dagen kom då mamma fick telefonsamtalet att mormor somnade in. Den 23 oktober 2008. En solig hösdag. Samma dag som min farbror somnade in, fast två år senare. Jag, mamma och alla hundarna var ute i skogen och gick, jag hade en ledig dag och mamma hade lunch, vi hade packat ihop några mackor och saft. För att ta en sista fika utomhus, mammas telefon ringer precis när vi ska passera bommen till tänkarstugan. Undra vem som ringer nu tänker vi. Mamma svarar, stannar och börjar gå mot bilen igen. Jag hänger på med hundarna i släptåg. Mamma mumlar att mormor somnat in, hon hade sakta men säkert börjat skifta från sin kritvita färg till grått, hennes läppar hade började bli blåa och hon tog färre och färre andetag. De sista andetaget hade låtit som en liten lätt suck. En pust. Hon hade haft sina söner brevid sig i alla fall, så hon var inte ensam.
Tidigare i veckan hade vi "skämtat" om att hon väljer väll samma dag som Jappe, för hon var så pass dålig att vi förstod att slutet var nära. och självklart valde hon samma datum. Tidigare på dagen hade mamma och jag pratat om att hon skulle åka in, men hon sa "jag får se efter lunch" och innan hon ens ätit lunch åkte hon in. Tog ett sista farväl av sin mamma och träffade sina bröder i mormors lägenheten i Tullinge. Hon sa att de var inte lätt att köra gråtandes till sjukan och de var inte lätt att ta ett sista farväl. Vilket jag förstår, jag både är glad och ångrar att jag inte åkte med in. Jag vet inte om jag velat se mormor ligga där och inte röra sig.
Jag kan fortfarande inte förstå att hon är borta, jag väntar på att hon ska ringa emellanåt, jag väntar på att hon ska höra av sig, jag väntar på att mamma ska springa ner och lämna in hästarna några minuter i två. Mormor levde för tvn, sängen, soffan, telefonen och lördagsspelet på hästarna. Jag kan inte påstå att jag gillade att åka till mormor alla gånger, lukten hemma hos henne var speciell, mycket för att hon och hennes väninnor rökte inne innan mormor började med syrgas, de fanns inte mycket att göra där heller. Men de var ändå roligt att se henne, även om hon var sämre för varje gång man såg henne, tröttare och slitnare. Men alltid glad.
Jag känner nu i efterhand att jag egentligen inte kände mormor särskilt bra, hennes favorit färg, hur hon ville ha kaffet och hur syrgasen skulle stå ställd visste jag. Men de finns så mycket jag fått veta i efterhand som jag inte hade en aning om.
Det blev en vacker begravning med flera närstående, vänner till mormor och till min stora förvåning var morfar och hans nya fru Marianne där. De var ganska mycket folk som kom och tog ett sista farväl av mormor. Det var en vacker, fin och trevlig begravning. Vacker orgelmusik, underbara blommor och massor med tårar. Tror inte att det fanns ett enda tort öga efter den begravningen.
Men en sak är säker, JAG ÄLSKAR DIG MORMOR! Det går inte en dag som jag inte tänker på dig, Jappe eller Nessie, det går inte att glömma er. Jag vill inte glömma er. Ni kommer för alltid att finnas i mina tankar och i mitt hjärta.
Budskapet med denna långa text är till alla rökare, släng cancer/kol/mördar pinnen åt helvete och börja leva. Åker ni på KOL som min mormor gjorde blir inte livet roligt, de blir bara jobbigt. Inte kunna andas ordentligt eller leva "normalt". Att röka är en säker död, man dör inte fort, de går sakta men säkert!
Hoppas du vilar i frid mormor, att du har det underbart!
Jag är däremot glad över de stunder vi fick tillsammans, jag är glad över stunderna vi åkte dit och hälsade på, även de stunderna vi hämtade henne och åkte ner hit och hon stannade några dagar eller bara några timmar över dagen. När hon kom och hälsade på alla valparna, hon blev så glad när hon fick se dem, när vi kom på besök hos henne och hade två valpar och Zindy med, glädjen de gav henne, trotts att hon bara satt i soffan och tittade på dem såg man glädjen i hennes ansikte. Inte bara för att hon älskade hundar, hon älskade sällskap. Hade hon inte varit sjuk hade hon garanterat haft en egen hund. Hon ringde alltid och tackade för korten vi skickade på hundarna och valparna, hon blev så överlycklig över ett litet kort.
Hon hade alltid ett leende på läpparna när man träffade henne, trotts att hon knappt fick någon luft, trotts att hon inte kom mera än 18 meter från sin syrgas-apparat som hon hade igång dygnet runt, trotts att hon tillbringade sina sista år i soffan eller sängen. Hon hade inte mycket ork, framförallt inte de sista åren, den sista tiden orkade hon ingenting. Att gå på toaletten var ett dagsverk, hon gick de fem metrarna de var till toaletten med hjälp av en rullator, satt och bara andades ett par minuter, kissade, gick därifrån och satte sig i soffan igen, pustade och stånkade. Ringde telefonen kunde hon inte svara, för hon kämpade med att få luft. Ibland tog hon dock fjärrkontrollen och förstod inte varför det fortsatte ringa och ringa, hon hade ju svarat. Dessa gånger förstod man att hon var förgiftad, hon var koldioxid förgiftad. Hon kunde inte andas ut luften som låg i lungorna.
Mormor var sjuk. Det var svår att förstå och svårt att inse, även fast man såg det så tydligt. Sommaren 2006 trodde vi inte att hon skulle orka året ut, hon åkte in på sjukan och hamnade i koma. Vi åkte in så ofta vi kunde och fick se när sköterskorna kämpade för att få liv i henne. Hon var vaken korta stunder emellanåt och åt lite granna. Ibland var hon piggare, ibland var hon helt borta. Men peppar peppar ta i trä, hon överlevde och kom hem igen. Hon gjorde några resor ner till Nynäs och hälsade på oss, hon gjorde en eller två resor upp till sin son i Skellefteå, även till sin andra son i dalarna åkte hon några gånger. Men i våras/somras när hon kom hem från Skellefte sa hon "ALDRIG MER EN RESA DIT, detta var min sista resa ända upp dit" Ingen förstår varför, vad som egentligen hände. Troligen fick hon en liten blödning eller något liknande, men svar på den frågan kommer vi aldrig att få. Hon minskade sina minimala matintag och levde nästintill på den lilla luften hon fick i sig. En kopp kaffe och en halv macka eller en tallrik med välling kunde hon leva på. Mer orkade hon inte äta.
En vanlig dag för mormor var oftast (den sista tiden) frukost på säng av hemtjänsten, ligga i sängen halva dagen, vänta tills kissblåsan var sprängfylld och kissa ett par - tre gånger om dagen. Se på tv/sova, äta lite lite lite till lunch som hemtjänsten serverade, om någonting alls, se på tv/sova, vänta tills hemtjänsten kom en tredje gång och försöka få i henne lite mat, se på tv/sova, hoppa ner i sängen med hjälp av hemtjänsten och sova framför tv:n. Hon sov väldigt mycket, då menar jag inte en timme då eller två extra per dygn, hon hamnade mer eller mindre i koma. Hon sov upp till 18-20h vissa dagar. Dessa dagar var hon koldioxid-förgiftad. Trotts alla problem, ingen ork, förgiftad eller ej, hon var alltid glad. Hon var ALLTID glad! Visst kunde hon gnälla på hemtjänsten när någonting blev fel, men allt ordnade sig i slutändan ändå, och jag kan förstå att hon tröttnade på dem ibland. Hon ville inte äta, ändå serverade dom mat till henne, de kom fem gånger per dag hem till henne, olika klockslag varje gång de kom till henne. Hon styrde ju sitt liv efter tv, efter programmen som gick. Ibland var hon lite svår att ta när hon hade för mycket koldioxid i sig, då påpekade man detta och hon försökte andas lite djupare andetag och blev lite "normalare" igen. När hon väl "kom tillbaka" igen så kunde hon säga nu var jag så där borta igen väll? Förlåt mig. Så ibland insåg hon det och bad om ursäkt.
Dagen kom då mamma fick telefonsamtalet att mormor somnade in. Den 23 oktober 2008. En solig hösdag. Samma dag som min farbror somnade in, fast två år senare. Jag, mamma och alla hundarna var ute i skogen och gick, jag hade en ledig dag och mamma hade lunch, vi hade packat ihop några mackor och saft. För att ta en sista fika utomhus, mammas telefon ringer precis när vi ska passera bommen till tänkarstugan. Undra vem som ringer nu tänker vi. Mamma svarar, stannar och börjar gå mot bilen igen. Jag hänger på med hundarna i släptåg. Mamma mumlar att mormor somnat in, hon hade sakta men säkert börjat skifta från sin kritvita färg till grått, hennes läppar hade började bli blåa och hon tog färre och färre andetag. De sista andetaget hade låtit som en liten lätt suck. En pust. Hon hade haft sina söner brevid sig i alla fall, så hon var inte ensam.
Tidigare i veckan hade vi "skämtat" om att hon väljer väll samma dag som Jappe, för hon var så pass dålig att vi förstod att slutet var nära. och självklart valde hon samma datum. Tidigare på dagen hade mamma och jag pratat om att hon skulle åka in, men hon sa "jag får se efter lunch" och innan hon ens ätit lunch åkte hon in. Tog ett sista farväl av sin mamma och träffade sina bröder i mormors lägenheten i Tullinge. Hon sa att de var inte lätt att köra gråtandes till sjukan och de var inte lätt att ta ett sista farväl. Vilket jag förstår, jag både är glad och ångrar att jag inte åkte med in. Jag vet inte om jag velat se mormor ligga där och inte röra sig.
Jag kan fortfarande inte förstå att hon är borta, jag väntar på att hon ska ringa emellanåt, jag väntar på att hon ska höra av sig, jag väntar på att mamma ska springa ner och lämna in hästarna några minuter i två. Mormor levde för tvn, sängen, soffan, telefonen och lördagsspelet på hästarna. Jag kan inte påstå att jag gillade att åka till mormor alla gånger, lukten hemma hos henne var speciell, mycket för att hon och hennes väninnor rökte inne innan mormor började med syrgas, de fanns inte mycket att göra där heller. Men de var ändå roligt att se henne, även om hon var sämre för varje gång man såg henne, tröttare och slitnare. Men alltid glad.
Jag känner nu i efterhand att jag egentligen inte kände mormor särskilt bra, hennes favorit färg, hur hon ville ha kaffet och hur syrgasen skulle stå ställd visste jag. Men de finns så mycket jag fått veta i efterhand som jag inte hade en aning om.
Det blev en vacker begravning med flera närstående, vänner till mormor och till min stora förvåning var morfar och hans nya fru Marianne där. De var ganska mycket folk som kom och tog ett sista farväl av mormor. Det var en vacker, fin och trevlig begravning. Vacker orgelmusik, underbara blommor och massor med tårar. Tror inte att det fanns ett enda tort öga efter den begravningen.
Men en sak är säker, JAG ÄLSKAR DIG MORMOR! Det går inte en dag som jag inte tänker på dig, Jappe eller Nessie, det går inte att glömma er. Jag vill inte glömma er. Ni kommer för alltid att finnas i mina tankar och i mitt hjärta.
Budskapet med denna långa text är till alla rökare, släng cancer/kol/mördar pinnen åt helvete och börja leva. Åker ni på KOL som min mormor gjorde blir inte livet roligt, de blir bara jobbigt. Inte kunna andas ordentligt eller leva "normalt". Att röka är en säker död, man dör inte fort, de går sakta men säkert!
Hoppas du vilar i frid mormor, att du har det underbart!
Mormor Liza
Grattis Kina!
Tankar och funderingar
Jag sitter och tänker och funderar alldeles för mycket tror jag. Ibland kan jag bara somna och sitta och titta rakt ut i ingenstans och tankarna på något helt annat, vanligtvis på lektioner.
Men även hemma kan jag somna med blicken rakt ut, utan att se någonting!
På senaste tiden har jag ofta setat och funderar på mormor, nu är det nästan två månader sedan hon somnade in på Huddinge sjukhus, brevid satt två av hennes tre barn och önskade att hon inte behövde lida något mera. De berättade för mamma att mormor sakta hade ändrat färg, läpparna blev blåa, huden blev grå och hon hade inte varit kontaktbar på ett bra tag, så troligen hade hon hamnat i koma pga koldioxidförgiftningen hon hade. Och på grund av KOL kvävdes hon sakta men säkert. Men hur hon och Jappe kunde välja samma dag och samma sjukhus de kan jag forfarande inte förstå. Sjukhuset är kanske logiskt men inte datumen!
Jag och mamma var ute och gick i skogen runt lunchtid, vi hade gjort mackor och saft som vi skulle fika med, vi går och pratar om mormor. Om mamma ska åka in eller inte på eftermiddagen, hon hade varit inne dagen innan och då hade de inte varit värre än dom andra dagarna. Precis när vi kommer fram till bryggan ringer mammas telefon och vi undrar vem som ringer just nu, mitt i lunchen. Mamma svarar och det är någon av hennes två bröder som ringer, jag kommer inte ihåg vad hon säger, men hon börjar sakta gå tillbaka på vägen och säger någonting med "att skönt att de är över" eller "tänk att de gick så fort tillslut". Och jag måste hålla med henne att de är skönt att de tog slut fort, att hon inte längre behöver lida, att hon inte längre ligger i en sjukhussäng på K84. Är emellanåt kontaktbar och sen är hon helt borta igen, hon kunde fråga vad hennes barnbarn heter.
- Heter han Johan?
- Nej lilla mormor han heter Joachim.
- Okej
De gick tre minuter och sedan frågade hon samma sak igen, hon var inte dement, senil eller vad de nu heter. Men pga rökningen, KOLen och alla stunder utan syre så kom hon inte ihåg saker, hennes hjärna hade fått sig en smäll och fungerade inte riktigt som den skulle när hon hade för mycket koldioxid i sig. När man rablat samma saker 100 gånger och hon pignat till lite så frågade hon ibland om hon hade sagt samma saker flera gånger på rad. Sån var hon den sista tiden, hon satt upp, dygnet runt, för hon kunde inte lägga sig ned helt. Varför har jag ingen aning om, men jag antar att hon inte kunde andas då.
Nu när begravningen är över känns det lite bättre, de känns mera bekräftat. Skulle vilja vara med när dom sprider henne, men det får man tydligen inte, för Tullinge kyrka vill inte visa vart dom har sitt spridningsställe. Vilket är lite synd, för jag vil så gärna, men får inte.
Men jag hade nog inte litat på det om mamma inte hade åkt in till sjukan direkt och bekräftat det. Jag skulle velat ta ett sista farväl, men jag kunde inte, jag ville inte se henne i sjukhussängen igen, jag tyckte att jag gjort det så många gånger.
Sen var det begravning igen, ganska precis två år efter Jappes, fast denna gång var det samma dag som mormors syster hade somnat in på. (mormor lyckas hela tiden välja ett "upptaget" datum, de finns 365 dagar på ett år, men hon väljer samma som någon annan). En jättevacker begravning, massor med blommor och kransar, tackbrev och pengar till Hjärt/Lung fonden. De spelades jättevacker orgelmusik och nästan alla i kyrkan satt och grät. Sorgligt men sant, mormor Liza hade lämnat oss.
Sen måste jag säga att jag tycker det var så starkt gjort av min morfar att komma på begravningen tillsammans med sin fru, att han vågade detta när han inte är speciellt omtyckt av mormors sida av släkten, jag har ingen aning om varför men de blir väll så efter en skilsmässa, när de finns tre barn i bilden. Kan inte tänka mig att morfars sida av släkten tyckte om mormor heller, jag förstår inte varför det är så svårt vid en skilsmässa (vet inte anledningen till den) att hålla sams i efterhand. Men jag tycker det var superstarkt av morfar och hans fru att komma! Att han kom och visade att han fortfarande tänkte på mormor. Trots att de är närmare 30 år sedan dom skildes, så visade han att han tänkte på henne, han skänkte pengar till hjärt/lung fonden. Mycket starkt!
Nu efter allt så känns det tomt och konstigt, varför försvann hon så fort? Dagen innan hon somnade in hade de bestämts att hon skulle in på Tumba vårdhem, något hon själv inte ville. Kanske de som gjorde att hon tog ett sista andetag? Vem vet.
Men nu strosar jag runt här hemma i mormors gamla tröjor och minns henne för den hon var. Min älskade mormor! Tittar på hennes gamla tv som står i mitt rum och glänser emot mig, samt lyssnar när hon en gång i timmen ringer i klockan nere i vardagsrummet. Klockan som alltid stod brevid hennes tv i vardagsrummet hos henne. Klockan hon alltid log emot när den spelade en trudelut för henne.
Mormor jag kommer alltid att minnas dig, hoppas du har det mycket bättre nu än med alla slangar och konstigheter. Att du inte längre kvävs sakta men säkert. Jag hoppas du har det riktigt superbra!
Usch vilket långt inlägg de blev nu, var inte alls planerat. + i kanten till den som orkar läsa ända hit nere. Men jag hoppas ni har något bättre för er.
Kramar
Men även hemma kan jag somna med blicken rakt ut, utan att se någonting!
På senaste tiden har jag ofta setat och funderar på mormor, nu är det nästan två månader sedan hon somnade in på Huddinge sjukhus, brevid satt två av hennes tre barn och önskade att hon inte behövde lida något mera. De berättade för mamma att mormor sakta hade ändrat färg, läpparna blev blåa, huden blev grå och hon hade inte varit kontaktbar på ett bra tag, så troligen hade hon hamnat i koma pga koldioxidförgiftningen hon hade. Och på grund av KOL kvävdes hon sakta men säkert. Men hur hon och Jappe kunde välja samma dag och samma sjukhus de kan jag forfarande inte förstå. Sjukhuset är kanske logiskt men inte datumen!
Jag och mamma var ute och gick i skogen runt lunchtid, vi hade gjort mackor och saft som vi skulle fika med, vi går och pratar om mormor. Om mamma ska åka in eller inte på eftermiddagen, hon hade varit inne dagen innan och då hade de inte varit värre än dom andra dagarna. Precis när vi kommer fram till bryggan ringer mammas telefon och vi undrar vem som ringer just nu, mitt i lunchen. Mamma svarar och det är någon av hennes två bröder som ringer, jag kommer inte ihåg vad hon säger, men hon börjar sakta gå tillbaka på vägen och säger någonting med "att skönt att de är över" eller "tänk att de gick så fort tillslut". Och jag måste hålla med henne att de är skönt att de tog slut fort, att hon inte längre behöver lida, att hon inte längre ligger i en sjukhussäng på K84. Är emellanåt kontaktbar och sen är hon helt borta igen, hon kunde fråga vad hennes barnbarn heter.
- Heter han Johan?
- Nej lilla mormor han heter Joachim.
- Okej
De gick tre minuter och sedan frågade hon samma sak igen, hon var inte dement, senil eller vad de nu heter. Men pga rökningen, KOLen och alla stunder utan syre så kom hon inte ihåg saker, hennes hjärna hade fått sig en smäll och fungerade inte riktigt som den skulle när hon hade för mycket koldioxid i sig. När man rablat samma saker 100 gånger och hon pignat till lite så frågade hon ibland om hon hade sagt samma saker flera gånger på rad. Sån var hon den sista tiden, hon satt upp, dygnet runt, för hon kunde inte lägga sig ned helt. Varför har jag ingen aning om, men jag antar att hon inte kunde andas då.
Nu när begravningen är över känns det lite bättre, de känns mera bekräftat. Skulle vilja vara med när dom sprider henne, men det får man tydligen inte, för Tullinge kyrka vill inte visa vart dom har sitt spridningsställe. Vilket är lite synd, för jag vil så gärna, men får inte.
Men jag hade nog inte litat på det om mamma inte hade åkt in till sjukan direkt och bekräftat det. Jag skulle velat ta ett sista farväl, men jag kunde inte, jag ville inte se henne i sjukhussängen igen, jag tyckte att jag gjort det så många gånger.
Sen var det begravning igen, ganska precis två år efter Jappes, fast denna gång var det samma dag som mormors syster hade somnat in på. (mormor lyckas hela tiden välja ett "upptaget" datum, de finns 365 dagar på ett år, men hon väljer samma som någon annan). En jättevacker begravning, massor med blommor och kransar, tackbrev och pengar till Hjärt/Lung fonden. De spelades jättevacker orgelmusik och nästan alla i kyrkan satt och grät. Sorgligt men sant, mormor Liza hade lämnat oss.
Sen måste jag säga att jag tycker det var så starkt gjort av min morfar att komma på begravningen tillsammans med sin fru, att han vågade detta när han inte är speciellt omtyckt av mormors sida av släkten, jag har ingen aning om varför men de blir väll så efter en skilsmässa, när de finns tre barn i bilden. Kan inte tänka mig att morfars sida av släkten tyckte om mormor heller, jag förstår inte varför det är så svårt vid en skilsmässa (vet inte anledningen till den) att hålla sams i efterhand. Men jag tycker det var superstarkt av morfar och hans fru att komma! Att han kom och visade att han fortfarande tänkte på mormor. Trots att de är närmare 30 år sedan dom skildes, så visade han att han tänkte på henne, han skänkte pengar till hjärt/lung fonden. Mycket starkt!
Nu efter allt så känns det tomt och konstigt, varför försvann hon så fort? Dagen innan hon somnade in hade de bestämts att hon skulle in på Tumba vårdhem, något hon själv inte ville. Kanske de som gjorde att hon tog ett sista andetag? Vem vet.
Men nu strosar jag runt här hemma i mormors gamla tröjor och minns henne för den hon var. Min älskade mormor! Tittar på hennes gamla tv som står i mitt rum och glänser emot mig, samt lyssnar när hon en gång i timmen ringer i klockan nere i vardagsrummet. Klockan som alltid stod brevid hennes tv i vardagsrummet hos henne. Klockan hon alltid log emot när den spelade en trudelut för henne.
Mormor jag kommer alltid att minnas dig, hoppas du har det mycket bättre nu än med alla slangar och konstigheter. Att du inte längre kvävs sakta men säkert. Jag hoppas du har det riktigt superbra!
Usch vilket långt inlägg de blev nu, var inte alls planerat. + i kanten till den som orkar läsa ända hit nere. Men jag hoppas ni har något bättre för er.
Kramar
Mormors livsuppehållare
hittade en gammal bild, på den apparat som höll min mormor vid liv det senaste året (ca ett och ett halvt år)
Denna fula apparat höll henne vid liv, slangen som hänger där är 18 meter längre än så kom hon inte ifrån den brummande maskinen. tänk på detta alla rökare, 18 meter sen tar luften och syret slut...
Denna fula apparat höll henne vid liv, slangen som hänger där är 18 meter längre än så kom hon inte ifrån den brummande maskinen. tänk på detta alla rökare, 18 meter sen tar luften och syret slut...
Rökning dödar
Tro inte att jag gör reklam för cigg, kolla förra inlägget!
Det finns sätt som man lätt kan ta livet av sig själv med, eller de som tar lite längre tid.
Som cigg, de dödar en långsamt.
Men de är ditt egna val, vill du dö i förtid, så ta en cigg till eller två.
Röker du?
Mysigt va??
Då ser dina lungor ut så här kanske??
Mår du verkligen bra av ciggen du nyss höll i handen??
Vill du sluta döende på sjukan med miljoner slangar, knappt orka andas, inte kunna hålla något själv, inte kunna gå på toaletten, inte kunna säga en hel mening för dina lungor orkar inte. Bara sitta och titta på tv tar nästan dö på dig... Är det så du vill ha det? Bara för att du röker cancer/KOL pinnar?
Varför inte ta en cigg till?? Ta ett steg närmare döden...
Gissa vilken som är frisk och vilken som är skadad av cigg?
Svårt att smälta saker
Jag har verkligen svårt att smälta att både mormor och Jappe somnade in samma dag, samma datum men skilda år. Hur 17 går det till? Det finns 365 dagar på ett år, men ändå lyckas båda välja en och samma dag!
Vila i frid, vi glömmer er aldrig
Nu är det slut, nu har min älskade lilla mormor somnat in.
Hon tog sitt sista andetag idag innan hon somnade en gång för alla.
Så nu bär det av till blomsteraffären för blommor och ljus, vi ska inte bara minnas mormor denna dag, även min kära farbror somnade in den 23/10, fast för två år sedan...
Hur lyckas två personer somna in samma dag, samma sjukhus, fast två olika år??
RIP Farbror Jappe 20061023
RIP Mormor 20081023
Hon tog sitt sista andetag idag innan hon somnade en gång för alla.
Så nu bär det av till blomsteraffären för blommor och ljus, vi ska inte bara minnas mormor denna dag, även min kära farbror somnade in den 23/10, fast för två år sedan...
Hur lyckas två personer somna in samma dag, samma sjukhus, fast två olika år??
RIP Farbror Jappe 20061023
RIP Mormor 20081023
Om mormor lilla igen
Fick en liten rapport i morse igen, mormor blir ju som sagt inte bättre. De finns bara en utväg och det är att hon en dag, troligen snart, kommer att somna in, eller rättare sagt hon kommer att kvävas.
Men dom har tryckt i henne mera syrgas nu så de har fått upp den till 80 vilket inte är bra, den ska över 90. Och ju mera syrgas de trycker i henne ju mer koldioxid samlar sig hennes kropp på sig, ju mer förgiftad blir hon.
Ju mer förgiftad hon blir, desto djupare koma hamnar hon i, så de ena leder till de andra hela tiden!
Men än så länge lever hon, hon slutar aldrig att överraska oss, den gamla damen!
Men dom har tryckt i henne mera syrgas nu så de har fått upp den till 80 vilket inte är bra, den ska över 90. Och ju mera syrgas de trycker i henne ju mer koldioxid samlar sig hennes kropp på sig, ju mer förgiftad blir hon.
Ju mer förgiftad hon blir, desto djupare koma hamnar hon i, så de ena leder till de andra hela tiden!
Men än så länge lever hon, hon slutar aldrig att överraska oss, den gamla damen!
Fick just veta....
... att mormor troligen kommer att dö i natt, hennes syre är nere i 30 och de ska ligga över 90. Så de är inge vidare med henne. Får se hur de går, mina morbröder sitter inne hos henne och mamma kom precis hem..
Men vi får se tanten har överraskat oss tidigare!
Då har det inte varit så här illa som de är nu...
Men vi får se tanten har överraskat oss tidigare!
Då har det inte varit så här illa som de är nu...
En lång och jobbig dag
Tankrana har som vanligt spökat idag igen. Hur mormor har det? Hur mår hon egentligen? Hur mycket förstår hon? Vad minns hon? Har inte gjort något särsikt i skolan idag, men jag är helt slut ändå. Hjärnan går på högvarv.
Har terrat mamma via telefon halva dagen, för att få veta vad som händer med mormor, vad läkarna gör och inte gör. Men läkarna kan inte göra någonting för mormor längre, hennes KOL sjukdom har gått alldeles för långt för att de ska kunna göra något. Hon orkar inte, hon kan inte, göra någonting själv, hon kan inte tala i hela meningar, hon kan inte hålla i saker länge. Hon har en liten pipa som hon ska blåsa i för att få ut koldioxiden (hon är koldioxidförgiftad bland annat) det är som en avlång visselpipa som väger några gram. Inte ens den kan hon hålla i, hon kan inte gå på toa, dricka eller sköta hyggienen själv. Mamma berättade att hennes middag var en liten skål med kräm och grädde, den åt hon några tuggor av sen var hon mätt. (Hon åt inte själv, hon blev matad).
Har terrat mamma via telefon halva dagen, för att få veta vad som händer med mormor, vad läkarna gör och inte gör. Men läkarna kan inte göra någonting för mormor längre, hennes KOL sjukdom har gått alldeles för långt för att de ska kunna göra något. Hon orkar inte, hon kan inte, göra någonting själv, hon kan inte tala i hela meningar, hon kan inte hålla i saker länge. Hon har en liten pipa som hon ska blåsa i för att få ut koldioxiden (hon är koldioxidförgiftad bland annat) det är som en avlång visselpipa som väger några gram. Inte ens den kan hon hålla i, hon kan inte gå på toa, dricka eller sköta hyggienen själv. Mamma berättade att hennes middag var en liten skål med kräm och grädde, den åt hon några tuggor av sen var hon mätt. (Hon åt inte själv, hon blev matad).
usch usch usch...
Sitter här i min ensamhet och har det dystert.
Tårarna sprutar, syrran är ute med ena hunden, pappa bryr sig bara om sitt spel och mamma sitter brevid mormor på sjukan. Kan det bli bättre? JAA!!
Bara för mormors jävla rökande ligger hon och svävar mellan liv och död i princip. Somnar hon så går det knappt att väcka henne, för hon faller i koma. Mina morbröder har åkt från Norrland och Dalarna bara för att hälsa på henne, kanske för en sista gång, de är ingen som vet.
När hon väl är vaken kan hon nästan inte göra något, gå på toa, äta lite och somna om. Men vad jag har förståt äter hon knappt något idag. Hon orkar inte...
Så hon har blivit mycket sämre sen jag hälsade på henne i lördags.
Men jag har inte pratat med mamma på länge nu, nästan på fyra timmar... Så jag har ingen aning om hur bra (bra och bra, men med tanke på förhållandena) de nu kan bli...
Tårarna sprutar, syrran är ute med ena hunden, pappa bryr sig bara om sitt spel och mamma sitter brevid mormor på sjukan. Kan det bli bättre? JAA!!
Bara för mormors jävla rökande ligger hon och svävar mellan liv och död i princip. Somnar hon så går det knappt att väcka henne, för hon faller i koma. Mina morbröder har åkt från Norrland och Dalarna bara för att hälsa på henne, kanske för en sista gång, de är ingen som vet.
När hon väl är vaken kan hon nästan inte göra något, gå på toa, äta lite och somna om. Men vad jag har förståt äter hon knappt något idag. Hon orkar inte...
Så hon har blivit mycket sämre sen jag hälsade på henne i lördags.
Men jag har inte pratat med mamma på länge nu, nästan på fyra timmar... Så jag har ingen aning om hur bra (bra och bra, men med tanke på förhållandena) de nu kan bli...
TÄNK PÅ DETTA ALLA RÖKARE!!
Min lilla mormor, en dam på 75 år, ca 160cm, ca 42kg.
Hon har under de senaste 10 åren, minst, levt med KOL.
KOL är en kronisk sjukdom, som man oftast får om man är rökare. Vilket min mormor har varit sedan hon var ung och frisk. Men de tiderna är förbi, idag lever hon med syrgas dygnet runt, året om. Är hon utan syrgasen kommer hon inte överleva särskigt länge, då kvävs hon. Tar hon inte sina mediciner (som hon inte skött den senaste tiden) blir hon koldioxidförgiftad, och just nu ligger hon på sjukhuset med masker och läkarna tvingar i henne en massa mediciner hon inte vill ha. Bara för att hon struntat i medicinerna och alla inhalatorer hon har.
Men tar hon inte sina mediciner och använder maskerna, blir hon inte av med förgiftningen, vilket leder till att hon hamnar i koma. Hamnar hon i koma orkar inte hennes kropp sköta sig själv och hon måste ha hjälp av alla möjliga maskiner för att kroppen ska hålla igång. Är det ett värdigt liv?
Är det ett värdigt liv, inte kunna göra vad man vill, när man vill, bara för att man har rökt miljoner med cigg?
Mormor kommer inte längre än 18m från sin apparat med syrgas som hon har hemma. Vill hon längre måste hon ha en stor väska fylld med syrgastuber. Någon som kan köra henne i rullstolen, hjälpa henne att byta syrgastuberna när de tar slut. Och allt som en frisk människa tar för givet att klara av på egen hand.
Gå i en trappa är nästintill omöjligt. Hon har inte krafter, ork eller lust att göra någonting längre.
Men hon orkar inte ta sig någonstans, att gå på toaletten tar minst 10 minuter. Först ta sig till toan, sedan vila några minuter, för att sedan orka kissa, vila ett tag, (tvätta händerna struntar hon ofta i, det är för ansträngande, att stå lutad mot handfatet!), sedan ta sig tillbaka till soffan. Det är 5 meter från hennes soffa till toaletten, ändå måste hon använda rullatrorn.
Även att äta en en stor ansträngning, hon äter väldigt sällan och väldigt lite. Vilket gör att kroppen inte får näring och energi som den behöver. Så hjärnan börjar bli påverkad, hon kommer inte ihåg saker längre, tappar namnen på sina barn och barnbarn, hon tappar datum och blandar ofta ihop nummer man säger till henne.
Men hon är vuxen ingen kan tvinga henne till något. Vill hon inte äta, gör hon inte det. Vill hon bara ligga i soffan/sängen (vilket hon nästan alltid gör) så gör hon det. Ingen kan tvinga henne.
Jag vet att hon vill göra saker med sina barn och barnbarn, men hon orkar inte. Allt, då menar jag ALLT är för ansträngande!
Vardagssaker som alla tar för givet, orkar hon inte göra, laga mat, damsuga, torka golv, gå ut och se den underbara naturen, träffa vänner och bekanta, handla mat, handla kläder. Jag har inte sett henne gå med en kundvang någonsin, jag har inte sett henne i en klädbutik mer än en gång, när mamma drog runt henne i rullstolen. Men de var för jobbigt, så vi var tvugna att gå hem igen, så hon fick sova på soffan några timmar, för att ta igen sig.
