Inte lätt alla gånger, framförallt när träningen går baklänges!



Eftersom jag jobbat nätter de senaste tillfällena när det har varit agilitykurs har min underbara mamma hoppat in istället för mig. Allt har gått superbra tills igår, det var en boxervalp som de tydligen inte var särskilt mycket pli på som bara stack hela tiden. (varför släpper man då hunden, gång på gång???!) Tredje gången den stack körde min mamma och JamieLee banan, självklart fick boxern för sig att följa efter JamieLee in i tunneln! Något hon inte märkte först, eftersom hon inte hörde den! Men mitt i tunneln märker hon att hon blir jagad och blir livrädd!!

Mamma sa det att hon skulle aldrig skickat JL in i tunneln om hon vetat att boxern kom efter dom, hon hörde att boxern stack och att ägarna ropade på den, men hon var så inne i banan att hon bara körde på. Och jag klandrar inte mamma för det, för jag hade gjort samma sak!

Men tydligen är min lilla vovve livrädd för böjda tunnlar nu... Något som vi måste jobba på. Men efteråt blev det tydligen diskutioner om detta och jag förstår det, hur tänker man när man för tredje gången släpper hunden på samma plan där den stuckit gång på gång under kvällen?! Tränar man inte med den i koppel istället då?

Okej, alla hundar kan få tokryck att sticka, en gång okej, två gånger inte okej, tre gånger då undara jag vad ägaren gör!

Så semestern får spenderas på agilityplan vid tunneln, för denna rädsla ska bort! Fortare än kvikt! :) Raka tunnlar går ganska bra, men böjda tunnlar går inte alls!