Tankar och funderingar
Jag sitter och tänker och funderar alldeles för mycket tror jag. Ibland kan jag bara somna och sitta och titta rakt ut i ingenstans och tankarna på något helt annat, vanligtvis på lektioner.
Men även hemma kan jag somna med blicken rakt ut, utan att se någonting!
På senaste tiden har jag ofta setat och funderar på mormor, nu är det nästan två månader sedan hon somnade in på Huddinge sjukhus, brevid satt två av hennes tre barn och önskade att hon inte behövde lida något mera. De berättade för mamma att mormor sakta hade ändrat färg, läpparna blev blåa, huden blev grå och hon hade inte varit kontaktbar på ett bra tag, så troligen hade hon hamnat i koma pga koldioxidförgiftningen hon hade. Och på grund av KOL kvävdes hon sakta men säkert. Men hur hon och Jappe kunde välja samma dag och samma sjukhus de kan jag forfarande inte förstå. Sjukhuset är kanske logiskt men inte datumen!
Jag och mamma var ute och gick i skogen runt lunchtid, vi hade gjort mackor och saft som vi skulle fika med, vi går och pratar om mormor. Om mamma ska åka in eller inte på eftermiddagen, hon hade varit inne dagen innan och då hade de inte varit värre än dom andra dagarna. Precis när vi kommer fram till bryggan ringer mammas telefon och vi undrar vem som ringer just nu, mitt i lunchen. Mamma svarar och det är någon av hennes två bröder som ringer, jag kommer inte ihåg vad hon säger, men hon börjar sakta gå tillbaka på vägen och säger någonting med "att skönt att de är över" eller "tänk att de gick så fort tillslut". Och jag måste hålla med henne att de är skönt att de tog slut fort, att hon inte längre behöver lida, att hon inte längre ligger i en sjukhussäng på K84. Är emellanåt kontaktbar och sen är hon helt borta igen, hon kunde fråga vad hennes barnbarn heter.
- Heter han Johan?
- Nej lilla mormor han heter Joachim.
- Okej
De gick tre minuter och sedan frågade hon samma sak igen, hon var inte dement, senil eller vad de nu heter. Men pga rökningen, KOLen och alla stunder utan syre så kom hon inte ihåg saker, hennes hjärna hade fått sig en smäll och fungerade inte riktigt som den skulle när hon hade för mycket koldioxid i sig. När man rablat samma saker 100 gånger och hon pignat till lite så frågade hon ibland om hon hade sagt samma saker flera gånger på rad. Sån var hon den sista tiden, hon satt upp, dygnet runt, för hon kunde inte lägga sig ned helt. Varför har jag ingen aning om, men jag antar att hon inte kunde andas då.
Nu när begravningen är över känns det lite bättre, de känns mera bekräftat. Skulle vilja vara med när dom sprider henne, men det får man tydligen inte, för Tullinge kyrka vill inte visa vart dom har sitt spridningsställe. Vilket är lite synd, för jag vil så gärna, men får inte.
Men jag hade nog inte litat på det om mamma inte hade åkt in till sjukan direkt och bekräftat det. Jag skulle velat ta ett sista farväl, men jag kunde inte, jag ville inte se henne i sjukhussängen igen, jag tyckte att jag gjort det så många gånger.
Sen var det begravning igen, ganska precis två år efter Jappes, fast denna gång var det samma dag som mormors syster hade somnat in på. (mormor lyckas hela tiden välja ett "upptaget" datum, de finns 365 dagar på ett år, men hon väljer samma som någon annan). En jättevacker begravning, massor med blommor och kransar, tackbrev och pengar till Hjärt/Lung fonden. De spelades jättevacker orgelmusik och nästan alla i kyrkan satt och grät. Sorgligt men sant, mormor Liza hade lämnat oss.
Sen måste jag säga att jag tycker det var så starkt gjort av min morfar att komma på begravningen tillsammans med sin fru, att han vågade detta när han inte är speciellt omtyckt av mormors sida av släkten, jag har ingen aning om varför men de blir väll så efter en skilsmässa, när de finns tre barn i bilden. Kan inte tänka mig att morfars sida av släkten tyckte om mormor heller, jag förstår inte varför det är så svårt vid en skilsmässa (vet inte anledningen till den) att hålla sams i efterhand. Men jag tycker det var superstarkt av morfar och hans fru att komma! Att han kom och visade att han fortfarande tänkte på mormor. Trots att de är närmare 30 år sedan dom skildes, så visade han att han tänkte på henne, han skänkte pengar till hjärt/lung fonden. Mycket starkt!
Nu efter allt så känns det tomt och konstigt, varför försvann hon så fort? Dagen innan hon somnade in hade de bestämts att hon skulle in på Tumba vårdhem, något hon själv inte ville. Kanske de som gjorde att hon tog ett sista andetag? Vem vet.
Men nu strosar jag runt här hemma i mormors gamla tröjor och minns henne för den hon var. Min älskade mormor! Tittar på hennes gamla tv som står i mitt rum och glänser emot mig, samt lyssnar när hon en gång i timmen ringer i klockan nere i vardagsrummet. Klockan som alltid stod brevid hennes tv i vardagsrummet hos henne. Klockan hon alltid log emot när den spelade en trudelut för henne.
Mormor jag kommer alltid att minnas dig, hoppas du har det mycket bättre nu än med alla slangar och konstigheter. Att du inte längre kvävs sakta men säkert. Jag hoppas du har det riktigt superbra!
Usch vilket långt inlägg de blev nu, var inte alls planerat. + i kanten till den som orkar läsa ända hit nere. Men jag hoppas ni har något bättre för er.
Kramar
Men även hemma kan jag somna med blicken rakt ut, utan att se någonting!
På senaste tiden har jag ofta setat och funderar på mormor, nu är det nästan två månader sedan hon somnade in på Huddinge sjukhus, brevid satt två av hennes tre barn och önskade att hon inte behövde lida något mera. De berättade för mamma att mormor sakta hade ändrat färg, läpparna blev blåa, huden blev grå och hon hade inte varit kontaktbar på ett bra tag, så troligen hade hon hamnat i koma pga koldioxidförgiftningen hon hade. Och på grund av KOL kvävdes hon sakta men säkert. Men hur hon och Jappe kunde välja samma dag och samma sjukhus de kan jag forfarande inte förstå. Sjukhuset är kanske logiskt men inte datumen!
Jag och mamma var ute och gick i skogen runt lunchtid, vi hade gjort mackor och saft som vi skulle fika med, vi går och pratar om mormor. Om mamma ska åka in eller inte på eftermiddagen, hon hade varit inne dagen innan och då hade de inte varit värre än dom andra dagarna. Precis när vi kommer fram till bryggan ringer mammas telefon och vi undrar vem som ringer just nu, mitt i lunchen. Mamma svarar och det är någon av hennes två bröder som ringer, jag kommer inte ihåg vad hon säger, men hon börjar sakta gå tillbaka på vägen och säger någonting med "att skönt att de är över" eller "tänk att de gick så fort tillslut". Och jag måste hålla med henne att de är skönt att de tog slut fort, att hon inte längre behöver lida, att hon inte längre ligger i en sjukhussäng på K84. Är emellanåt kontaktbar och sen är hon helt borta igen, hon kunde fråga vad hennes barnbarn heter.
- Heter han Johan?
- Nej lilla mormor han heter Joachim.
- Okej
De gick tre minuter och sedan frågade hon samma sak igen, hon var inte dement, senil eller vad de nu heter. Men pga rökningen, KOLen och alla stunder utan syre så kom hon inte ihåg saker, hennes hjärna hade fått sig en smäll och fungerade inte riktigt som den skulle när hon hade för mycket koldioxid i sig. När man rablat samma saker 100 gånger och hon pignat till lite så frågade hon ibland om hon hade sagt samma saker flera gånger på rad. Sån var hon den sista tiden, hon satt upp, dygnet runt, för hon kunde inte lägga sig ned helt. Varför har jag ingen aning om, men jag antar att hon inte kunde andas då.
Nu när begravningen är över känns det lite bättre, de känns mera bekräftat. Skulle vilja vara med när dom sprider henne, men det får man tydligen inte, för Tullinge kyrka vill inte visa vart dom har sitt spridningsställe. Vilket är lite synd, för jag vil så gärna, men får inte.
Men jag hade nog inte litat på det om mamma inte hade åkt in till sjukan direkt och bekräftat det. Jag skulle velat ta ett sista farväl, men jag kunde inte, jag ville inte se henne i sjukhussängen igen, jag tyckte att jag gjort det så många gånger.
Sen var det begravning igen, ganska precis två år efter Jappes, fast denna gång var det samma dag som mormors syster hade somnat in på. (mormor lyckas hela tiden välja ett "upptaget" datum, de finns 365 dagar på ett år, men hon väljer samma som någon annan). En jättevacker begravning, massor med blommor och kransar, tackbrev och pengar till Hjärt/Lung fonden. De spelades jättevacker orgelmusik och nästan alla i kyrkan satt och grät. Sorgligt men sant, mormor Liza hade lämnat oss.
Sen måste jag säga att jag tycker det var så starkt gjort av min morfar att komma på begravningen tillsammans med sin fru, att han vågade detta när han inte är speciellt omtyckt av mormors sida av släkten, jag har ingen aning om varför men de blir väll så efter en skilsmässa, när de finns tre barn i bilden. Kan inte tänka mig att morfars sida av släkten tyckte om mormor heller, jag förstår inte varför det är så svårt vid en skilsmässa (vet inte anledningen till den) att hålla sams i efterhand. Men jag tycker det var superstarkt av morfar och hans fru att komma! Att han kom och visade att han fortfarande tänkte på mormor. Trots att de är närmare 30 år sedan dom skildes, så visade han att han tänkte på henne, han skänkte pengar till hjärt/lung fonden. Mycket starkt!
Nu efter allt så känns det tomt och konstigt, varför försvann hon så fort? Dagen innan hon somnade in hade de bestämts att hon skulle in på Tumba vårdhem, något hon själv inte ville. Kanske de som gjorde att hon tog ett sista andetag? Vem vet.
Men nu strosar jag runt här hemma i mormors gamla tröjor och minns henne för den hon var. Min älskade mormor! Tittar på hennes gamla tv som står i mitt rum och glänser emot mig, samt lyssnar när hon en gång i timmen ringer i klockan nere i vardagsrummet. Klockan som alltid stod brevid hennes tv i vardagsrummet hos henne. Klockan hon alltid log emot när den spelade en trudelut för henne.
Mormor jag kommer alltid att minnas dig, hoppas du har det mycket bättre nu än med alla slangar och konstigheter. Att du inte längre kvävs sakta men säkert. Jag hoppas du har det riktigt superbra!
Usch vilket långt inlägg de blev nu, var inte alls planerat. + i kanten till den som orkar läsa ända hit nere. Men jag hoppas ni har något bättre för er.
Kramar
Kommentarer
Trackback
