Min lilla mormor, en dam på 75 år, ca 160cm, ca 42kg.
Hon har under de senaste 10 åren, minst, levt med KOL.

KOL är en kronisk sjukdom, som man oftast får om man är rökare. Vilket min mormor har varit sedan hon var ung och frisk. Men de tiderna är förbi, idag lever hon med syrgas dygnet runt, året om. Är hon utan syrgasen kommer hon inte överleva särskigt länge, då kvävs hon. Tar hon inte sina mediciner (som hon inte skött den senaste tiden) blir hon koldioxidförgiftad, och just nu ligger hon på sjukhuset med masker och läkarna tvingar i henne en massa mediciner hon inte vill ha. Bara för att hon struntat i medicinerna och alla inhalatorer hon har.

Men tar hon inte sina mediciner och använder maskerna, blir hon inte av med förgiftningen, vilket leder till att hon hamnar i koma. Hamnar hon i koma orkar inte hennes kropp sköta sig själv och hon måste ha hjälp av alla möjliga maskiner för att kroppen ska hålla igång. Är det ett värdigt liv?

Är det ett värdigt liv, inte kunna göra vad man vill, när man vill, bara för att man har rökt miljoner med cigg?
Mormor kommer inte längre än 18m från sin apparat med syrgas som hon har hemma. Vill hon längre måste hon ha en stor väska fylld med syrgastuber. Någon som kan köra henne i rullstolen, hjälpa henne att byta syrgastuberna när de tar slut. Och allt som en frisk människa tar för givet att klara av på egen hand.

Gå i en trappa är nästintill omöjligt. Hon har inte krafter, ork eller lust att göra någonting längre.

Men hon orkar inte ta sig någonstans, att gå på toaletten tar minst 10 minuter. Först ta sig till toan, sedan vila några minuter, för att sedan orka kissa, vila ett tag, (tvätta händerna struntar hon ofta i, det är för ansträngande, att stå lutad mot handfatet!), sedan ta sig tillbaka till soffan. Det är 5 meter från hennes soffa till toaletten, ändå måste hon använda rullatrorn.

Även att äta en en stor ansträngning, hon äter väldigt sällan och väldigt lite. Vilket gör att kroppen inte får näring och energi som den behöver. Så hjärnan börjar bli påverkad, hon kommer inte ihåg saker längre, tappar namnen på sina barn och barnbarn, hon tappar datum och blandar ofta ihop nummer man säger till henne.  
Men hon är vuxen ingen kan tvinga henne till något. Vill hon inte äta, gör hon inte det. Vill hon bara ligga i soffan/sängen (vilket hon nästan alltid gör) så gör hon det. Ingen kan tvinga henne.
Jag vet att hon vill göra saker med sina barn och barnbarn, men hon orkar inte. Allt, då menar jag ALLT är för ansträngande!

Vardagssaker som alla tar för givet, orkar hon inte göra, laga mat, damsuga, torka golv, gå ut och se den underbara naturen, träffa vänner och bekanta, handla mat, handla kläder. Jag har inte sett henne gå med en kundvang någonsin, jag har inte sett henne i en klädbutik mer än en gång, när mamma drog runt henne i rullstolen. Men de var för jobbigt, så vi var tvugna att gå hem igen, så hon fick sova på soffan några timmar, för att ta igen sig.