Som vanligt snurrar tankarna om mormor i mitt huvud, fram och tillbaka, på mormor, farbror och Nessie. Mestadels på mormor eftersom det inte är så länge sedan hon gick bort och bara några veckor sedan hon spreds, vi fick inte vara med eftersom de är hemligt vart de spider (gräver ner) askan någon stans.

Igår eftermiddag hade jag inte funderar någonting, tankarna låg på helt andra håll än släkt och vänner, då ringer mammas mobil, hennes bror ringer och säger att han åkt ända till gränna och tagit in på hotell där. Han bor i skellefteå så det är ju en bit. Jag tänkte då "tur att mormor ringer med jämna mellanrum så han håller sig vaken, han har ju ändå kört i ett från halv sju till halv fem" Men inte fasen har ju mormor ringt, HON FINNS JU INTE LÄNGRE! När ska jag lära mig att leva med den tanken? När ska jag lära mig att förstå att allt är inte som de var? Hon finns inte längre, hon ringer inte, hon svarar inte, hon hälsar inte på, vi hälsar inte på henne, hon finns inte kvar. Hon är borta för alltid.