När lärarna i ettan och tvåan drog upp "skilsmässan" som sedan kommer i trean tänkte vi att det är lååååååååångt dit. Jaa, då var de långt dit, nu är det endast 57 dagar kvar tills skilsmässan är ett faktum. Den blir verklig. Det är inte långt kvar tills vi springer ut i vita klänningar, mössor och skrattar & gråter om vartannat. Glädjen att vi klarat av dessa år, tårar för att vi inte mer än kan se tillbaka på alla dessa år, allt roligt vi varit med om, vi kommer aldrig mera vara tillsammans som en och samma klass. Vi får se tillbaka på det som varit. För alla väljer olika vägar, några flyttar, några får barn, några pluggar vidare, några arbetar medans några går vidare som arbetslösa.
Vem av alla dessa blir man själv? Just nu lutar det åt den arbetslösa, som ägnar dagarna med att sova, surfa och driva tiden med att göra så lite som möjligt. Precis som pankisarna, har man tvättstuga några timmar en dag, då är hela dagen bokad. Nej någon arbetslös latmask ska jag inte bli. Ett par veckor går på sin höjd, sen kommer jag bli galen om jag ska ägna hela dagarna till ingenting.

Jag söker det ena jobbet efter de andra, ska snart på en arbetsintervju för ett vikariat över sommaren. Tryggheten man tidigare haft i skolan kommer inte längre att finnas kvar. Tryggheten som man under alla åren kunnat luta sig tillbaka på, den kommer man inte längre att ha. Man går från student med 1050 kr i månaden till arbetslös med 0 kr i månaden. Om man inte har turen att få ett arbete. Då kanske man får in en liten slant i månaden.

Jag känner att "framtiden" (om 58dagar) då har jag inte en aning om vad som händer med mitt liv. Om jag står rakt upp och som ett fån utan någonting eller om jag har jobb. Jag kommer i alla fall inte att plugga, det är en sak som är sann.

Jag har f***n ångest över allt som har med studenten att göra, jag gräver ner mig i sängen och vaknar upp lagom till nästa sommar. Allt verkar lättast så, just nu i alla fall...