De senaste dagarna har jag setat och funderat mer och mer på mormor, antar att det är för att jag inte träffat henne på fem månader nu. Det är hela fem månader sedan hon somnade in på Huddinge sjukhus. Det känns tomt, de känns konstigt, de är ett stort tomrum efter henne. Vi var inte särskilt ofta och hälsade på henne, tyvärr, men vi hade en stoppkloss i familjen som stoppar det mesta. Jag kan känna i efterhand att vi är idiotiska som inte hälsade på henne oftare, det tog inte mer än en timme att åka till henne, glädja henne med ett besök. Äta lite med henne, prata och kanske gå en promenad. Några fler besök då och då, hade inte kostat oss mycket. De hade gett oss alla glädje. För mormor var alltid glad. Alltid.

Jag är däremot glad över de stunder vi fick tillsammans, jag är glad över stunderna vi åkte dit och hälsade på, även de stunderna vi hämtade henne och åkte ner hit och hon stannade några dagar eller bara några timmar över dagen. När hon kom och hälsade på alla valparna, hon blev så glad när hon fick se dem, när vi kom på besök hos henne och hade två valpar och Zindy med, glädjen de gav henne, trotts att hon bara satt i soffan och tittade på dem såg man glädjen i hennes ansikte. Inte bara för att hon älskade hundar, hon älskade sällskap. Hade hon inte varit sjuk hade hon garanterat haft en egen hund. Hon ringde alltid och tackade för korten vi skickade på hundarna och valparna, hon blev så överlycklig över ett litet kort.
Hon hade alltid ett leende på läpparna när man träffade henne, trotts att hon knappt fick någon luft, trotts att hon inte kom mera än 18 meter från sin syrgas-apparat som hon hade igång dygnet runt, trotts att hon tillbringade sina sista år i soffan eller sängen. Hon hade inte mycket ork, framförallt inte de sista åren, den sista tiden orkade hon ingenting. Att gå på toaletten var ett dagsverk, hon gick de fem metrarna de var till toaletten med hjälp av en rullator, satt och bara andades ett par minuter, kissade, gick därifrån och satte sig i soffan igen, pustade och stånkade.  Ringde telefonen kunde hon inte svara, för hon kämpade med att få luft. Ibland tog hon dock fjärrkontrollen och förstod inte varför det fortsatte ringa och ringa, hon hade ju svarat. Dessa gånger förstod man att hon var förgiftad, hon var koldioxid förgiftad. Hon kunde inte andas ut luften som låg i lungorna.

Mormor var sjuk. Det var svår att förstå och svårt att inse, även fast man såg det så tydligt. Sommaren 2006 trodde vi inte att hon skulle orka året ut, hon åkte in på sjukan och hamnade i koma. Vi åkte in så ofta vi kunde och fick se när sköterskorna kämpade för att få liv i henne. Hon var vaken korta stunder emellanåt och åt lite granna. Ibland var hon piggare, ibland var hon helt borta. Men peppar peppar ta i trä, hon överlevde och kom hem igen. Hon gjorde några resor ner till Nynäs och hälsade på oss, hon gjorde en eller två resor upp till sin son i Skellefteå, även till sin andra son i dalarna åkte hon några gånger. Men i våras/somras när hon kom hem från Skellefte sa hon "ALDRIG MER EN RESA DIT, detta var min sista resa ända upp dit" Ingen förstår varför, vad som egentligen hände. Troligen fick hon en liten blödning eller något liknande, men svar på den frågan kommer vi aldrig att få. Hon minskade sina minimala matintag och levde nästintill på den lilla luften hon fick i sig. En kopp kaffe och en halv macka eller en tallrik med välling kunde hon leva på. Mer orkade hon inte äta.

En vanlig dag för mormor var oftast (den sista tiden) frukost på säng av hemtjänsten, ligga i sängen halva dagen, vänta tills kissblåsan var sprängfylld och kissa ett par - tre gånger om dagen. Se på tv/sova, äta lite lite lite till lunch som hemtjänsten serverade, om någonting alls, se på tv/sova, vänta tills hemtjänsten kom en tredje gång och försöka få i henne lite mat, se på tv/sova, hoppa ner i sängen med hjälp av hemtjänsten och sova framför tv:n.  Hon sov väldigt mycket, då menar jag inte en timme då eller två extra per dygn, hon hamnade mer eller mindre i koma. Hon sov upp till 18-20h vissa dagar. Dessa dagar var hon koldioxid-förgiftad. Trotts alla problem, ingen ork, förgiftad eller ej, hon var alltid glad. Hon var ALLTID glad! Visst kunde hon gnälla på hemtjänsten när någonting blev fel, men allt ordnade sig i slutändan ändå, och jag kan förstå att hon tröttnade på dem ibland. Hon ville inte äta, ändå serverade dom mat till henne, de kom fem gånger per dag hem till henne, olika klockslag varje gång de kom till henne. Hon styrde ju sitt liv efter tv, efter programmen som gick. Ibland var hon lite svår att ta när hon hade för mycket koldioxid i sig, då påpekade man detta och hon försökte andas lite djupare andetag och blev lite "normalare" igen. När hon väl "kom tillbaka" igen så kunde hon säga nu var jag så där borta igen väll? Förlåt mig. Så ibland insåg hon det och bad om ursäkt.

Dagen kom då mamma fick telefonsamtalet att mormor somnade in. Den 23 oktober 2008. En solig hösdag. Samma dag som min farbror somnade in, fast två år senare. Jag, mamma och alla hundarna var ute i skogen och gick, jag hade en ledig dag och mamma hade lunch, vi hade packat ihop några mackor och saft. För att ta en sista fika utomhus, mammas telefon ringer precis när vi ska passera bommen till tänkarstugan. Undra vem som ringer nu tänker vi. Mamma svarar, stannar och börjar gå mot bilen igen. Jag hänger på med hundarna i släptåg. Mamma mumlar att mormor somnat in, hon hade sakta men säkert börjat skifta från sin kritvita färg till grått, hennes läppar hade började bli blåa och hon tog färre och färre andetag. De sista andetaget hade låtit som en liten lätt suck. En pust. Hon hade haft sina söner brevid sig i alla fall, så hon var inte ensam.

Tidigare i veckan hade vi "skämtat" om att hon väljer väll samma dag som Jappe, för hon var så pass dålig att vi förstod att slutet var nära. och självklart valde hon samma datum. Tidigare på dagen hade mamma och jag pratat om att hon skulle åka in, men hon sa "jag får se efter lunch" och innan hon ens ätit lunch åkte hon in. Tog ett sista farväl av sin mamma och träffade sina bröder i mormors lägenheten i Tullinge. Hon sa att de var inte lätt att köra gråtandes till sjukan och de var inte lätt att ta ett sista farväl. Vilket jag förstår, jag både är glad och ångrar att jag inte åkte med in. Jag vet inte om jag velat se mormor ligga där och inte röra sig.

Jag kan fortfarande inte förstå att hon är borta, jag väntar på att hon ska ringa emellanåt, jag väntar på att hon ska höra av sig, jag väntar på att mamma ska springa ner och lämna in hästarna några minuter i två. Mormor levde för tvn, sängen, soffan, telefonen och lördagsspelet på hästarna. Jag kan inte påstå att jag gillade att åka till mormor alla gånger, lukten hemma hos henne var speciell, mycket för att hon och hennes väninnor rökte inne innan mormor började med syrgas, de fanns inte mycket att göra där heller. Men de var ändå roligt att se henne, även om hon var sämre för varje gång man såg henne, tröttare och slitnare. Men alltid glad.

Jag känner nu i efterhand att jag egentligen inte kände mormor särskilt bra, hennes favorit färg, hur hon ville ha kaffet och hur syrgasen skulle stå ställd visste jag. Men de finns så mycket jag fått veta i efterhand som jag inte hade en aning om.

Det blev en vacker begravning med flera närstående, vänner till mormor och till min stora förvåning var morfar och hans nya fru Marianne där. De var ganska mycket folk som kom och tog ett sista farväl av mormor. Det var en vacker, fin och trevlig begravning. Vacker orgelmusik, underbara blommor och massor med tårar. Tror inte att det fanns ett enda tort öga efter den begravningen.

Men en sak är säker, JAG ÄLSKAR DIG MORMOR! Det går inte en dag som jag inte tänker på dig, Jappe eller Nessie, det går inte att glömma er. Jag vill inte glömma er. Ni kommer för alltid att finnas i mina tankar och i mitt hjärta.

Budskapet med denna långa text är till alla rökare, släng cancer/kol/mördar pinnen åt helvete och börja leva. Åker ni på KOL som min mormor gjorde blir inte livet roligt, de blir bara jobbigt. Inte kunna andas ordentligt eller leva "normalt". Att röka är en säker död, man dör inte fort, de går sakta men säkert!
Hoppas du vilar i frid mormor, att du har det underbart!