75 % döv, men ändå överlycklig!
Varning för lång text!
Jamie Lee är en speciel hund, på alla vis! Hon är bedårande! Inte bara det att hon är heldöv på ena örat och har nedsatt hörsel på det andra. Hon kan inte lokalisera ljud när man ropar på henne vilket gör att hon spriger åt motsatta håll och först när hon var ett år och nio månader skällde hon på riktigt för första gången. Trotts detta är en helt vanlig Tollare som allt för ofta får sin vilja igenom, bara genom att titta på en! Huvudet på sne, leendet på plats och glittra lite med ögonen så smälter vem som helst för henne! - I mina ögon är hon den perfekta hunden, trotts hörsel problemen.
Jamie Lee är familjen lilla bebis, hon är den som är valpigast och barnsligast av dom alla. Vanliga smeknamn på henne är puppy, dövörat, gullunge, sötnos, ferdinan, måsen, junior och alla söta ord du kan komma på! Dock så tror hon att hennes namn är ordet "Här".
När hon var hon den sista valpen som kom, eftersom "nian" föddes död men återupplivades sa uppfödaren att nästa valp som kommer är troligen död eftersom moderkakan släppt för tidigt och det kommer en massa grönt. Nian återhämtade sig och snart därefter kom tian (jamie lee) och skrek glatt att hon minsan inte var död! Men det mäktes tidigt att det var något fel på henne, hon var inte alls som sina nio syskon. Hon sov mycket mera än dom andra valparna, hon reagerade inte på dammsugaren som sina syskon, dom flydde för livet, men hon sov vidare. Hon pep och gnällde aldrig på samma sätt som syskonen och hon var lite mera som ferdinan, satt heldre under sin korkek och luktade på blommorna. Visst fick hon busryck, men aldrig som dom andra valparna, hon var sällan med och brottades och bet i dom andra. När det gällde mat ville hon mycket heldre att mjölkbaren skulle vara öppen än att äta köttfärs blandat med uppblött torfoder, allt tog längre tid för henne. Jag minns att jag sa flera gånger, att hon ligger ca två veckor efter sina syskon, men det var ingen som lyssnade på mig. Jag var dock envis och stod på mig, hon var inte som dom andra och de fick jag medhåll för, men inte att hon låg så mycket efter.
När det var väl var dags för oss att välja ut två stycken av tio små bedårande valpar, var inte beslutet enkelt, jag övervägde många gånger att behålla alla tio och rymma iväg med dom! Men kom snabbt på att leva med elva hundar inte skulle bli det lättaste. Det slutade med att vi behöll en på halv foder och så fick vi en som betalning för att vi hade valparna hemma hos oss och tog hand om dom. Flisan (min lillasysters hund) blev på halv foder och Jamie Lee fick vi. Jag velade mella alla tio länge och väl, trotts att jag inners inne redan hade bestämmt mig för Jamie Lee, men tvåan "Maggan" var även intresant, men Jamie Lee var ändå min redan när hon föddes på något vis. På något underligt vis hade jag redan bestämt mig, trotts att jag tvekade gång på gång, men jag återkom alltid till lilla Jamie Lee.
Tiden gick och hon och hennes syster var som dag och natt, inte många tecken på att dom är syskon i temprament, betende eller något annat än färgen, men den delar (nästan) alla tollare - beroende på mängden morötter dom äter!
När hon var runt ett halvår-år bestämde jag mig för att kontakta uppfödaren för att berätta att jag tänkte göra ett BEAR test samtidigt som hennes höfter och armbågar röntkades, hon undrade varför och jag förklarade att hon inte är som dom andra hundarna, att jag tränar henne med handtecken och förskräckligt låtande klickers, inte som med Flisan (syrran) och Zindy (mamman) med vanliga kommandon. Sagt och gjort, när hon var ett år och tre månader gjordes hörseltestet (BEAR-testet) i samband med höft/armbågs röntken och de visade sig att vi hade rätt, hon hörde väldigt illa men höfterna och armbågarna var det inge fel på! Därför är hon lite senare än andra hundar, hon reagerar inte när någon morrar åt henne och hon har ännu inte lärt sig "hundarnas grundlagar". Men jag tror att hon kommer vara valpig långt upp i åren, hon kommer att bita i kopplet, suga på mattes tumme, bita lite för hårt när hon busar, och bara vara sig själv, ända tills hon inte orkar mer! Dvs om ca 100 år :)
Jag kommer alltid att träna henne med handtecken, men även säga ordet, för tillslut fastnar även de. Jag vet inte om hennes hörsel kommer att försvinna helt eller om hon alltid kommer att höra "samma mängd", troligen kommer hon väll som alla andra hundar att få ännu sämre hörsel med åldern. Men vad spelar det för roll? Jag älskar mitt lilla troll över allt annat!
Tillägg: Flisan har ett lätt fel på ena armbågen, något som hon inte lider av eller någonting, men uppfödaren har valt att inte avla på henne. Detta för att minska risken med att föra problemet vidare. Så Flisan står inte längre som foder hund utan som "familje" hund.
Så i detta hus finns det tre tossiga tollare, alla tre är helt olika varandra men samtidigt så underbara! Dom har sina brister, men vem har inte det?
Jamie Lee är en speciel hund, på alla vis! Hon är bedårande! Inte bara det att hon är heldöv på ena örat och har nedsatt hörsel på det andra. Hon kan inte lokalisera ljud när man ropar på henne vilket gör att hon spriger åt motsatta håll och först när hon var ett år och nio månader skällde hon på riktigt för första gången. Trotts detta är en helt vanlig Tollare som allt för ofta får sin vilja igenom, bara genom att titta på en! Huvudet på sne, leendet på plats och glittra lite med ögonen så smälter vem som helst för henne! - I mina ögon är hon den perfekta hunden, trotts hörsel problemen.
Jamie Lee är familjen lilla bebis, hon är den som är valpigast och barnsligast av dom alla. Vanliga smeknamn på henne är puppy, dövörat, gullunge, sötnos, ferdinan, måsen, junior och alla söta ord du kan komma på! Dock så tror hon att hennes namn är ordet "Här".
När hon var hon den sista valpen som kom, eftersom "nian" föddes död men återupplivades sa uppfödaren att nästa valp som kommer är troligen död eftersom moderkakan släppt för tidigt och det kommer en massa grönt. Nian återhämtade sig och snart därefter kom tian (jamie lee) och skrek glatt att hon minsan inte var död! Men det mäktes tidigt att det var något fel på henne, hon var inte alls som sina nio syskon. Hon sov mycket mera än dom andra valparna, hon reagerade inte på dammsugaren som sina syskon, dom flydde för livet, men hon sov vidare. Hon pep och gnällde aldrig på samma sätt som syskonen och hon var lite mera som ferdinan, satt heldre under sin korkek och luktade på blommorna. Visst fick hon busryck, men aldrig som dom andra valparna, hon var sällan med och brottades och bet i dom andra. När det gällde mat ville hon mycket heldre att mjölkbaren skulle vara öppen än att äta köttfärs blandat med uppblött torfoder, allt tog längre tid för henne. Jag minns att jag sa flera gånger, att hon ligger ca två veckor efter sina syskon, men det var ingen som lyssnade på mig. Jag var dock envis och stod på mig, hon var inte som dom andra och de fick jag medhåll för, men inte att hon låg så mycket efter.
När det var väl var dags för oss att välja ut två stycken av tio små bedårande valpar, var inte beslutet enkelt, jag övervägde många gånger att behålla alla tio och rymma iväg med dom! Men kom snabbt på att leva med elva hundar inte skulle bli det lättaste. Det slutade med att vi behöll en på halv foder och så fick vi en som betalning för att vi hade valparna hemma hos oss och tog hand om dom. Flisan (min lillasysters hund) blev på halv foder och Jamie Lee fick vi. Jag velade mella alla tio länge och väl, trotts att jag inners inne redan hade bestämmt mig för Jamie Lee, men tvåan "Maggan" var även intresant, men Jamie Lee var ändå min redan när hon föddes på något vis. På något underligt vis hade jag redan bestämt mig, trotts att jag tvekade gång på gång, men jag återkom alltid till lilla Jamie Lee.
Tiden gick och hon och hennes syster var som dag och natt, inte många tecken på att dom är syskon i temprament, betende eller något annat än färgen, men den delar (nästan) alla tollare - beroende på mängden morötter dom äter!
När hon var runt ett halvår-år bestämde jag mig för att kontakta uppfödaren för att berätta att jag tänkte göra ett BEAR test samtidigt som hennes höfter och armbågar röntkades, hon undrade varför och jag förklarade att hon inte är som dom andra hundarna, att jag tränar henne med handtecken och förskräckligt låtande klickers, inte som med Flisan (syrran) och Zindy (mamman) med vanliga kommandon. Sagt och gjort, när hon var ett år och tre månader gjordes hörseltestet (BEAR-testet) i samband med höft/armbågs röntken och de visade sig att vi hade rätt, hon hörde väldigt illa men höfterna och armbågarna var det inge fel på! Därför är hon lite senare än andra hundar, hon reagerar inte när någon morrar åt henne och hon har ännu inte lärt sig "hundarnas grundlagar". Men jag tror att hon kommer vara valpig långt upp i åren, hon kommer att bita i kopplet, suga på mattes tumme, bita lite för hårt när hon busar, och bara vara sig själv, ända tills hon inte orkar mer! Dvs om ca 100 år :)
Jag kommer alltid att träna henne med handtecken, men även säga ordet, för tillslut fastnar även de. Jag vet inte om hennes hörsel kommer att försvinna helt eller om hon alltid kommer att höra "samma mängd", troligen kommer hon väll som alla andra hundar att få ännu sämre hörsel med åldern. Men vad spelar det för roll? Jag älskar mitt lilla troll över allt annat!
Tillägg: Flisan har ett lätt fel på ena armbågen, något som hon inte lider av eller någonting, men uppfödaren har valt att inte avla på henne. Detta för att minska risken med att föra problemet vidare. Så Flisan står inte längre som foder hund utan som "familje" hund.
Så i detta hus finns det tre tossiga tollare, alla tre är helt olika varandra men samtidigt så underbara! Dom har sina brister, men vem har inte det?
Kommentarer
Trackback
