Ibland blir de för mycket, de vet ni alla om... Igårkväll när jag kom hem efter en supertrevlig dag inne i stan höll allt på att brista, vågor av känslor bara välde över mig och tårarna var nära... Gamla minnen och händelser bara spraka loss i huvudet. En släkting till mig har gift om sig efter att hennes man gått bort (ni som läst länge/känner mig vet vem/vilka jag pratar om). och av någon anledning så kändes allt så jobbigt bara för det, de kändes så defenitivt allting... Det gick upp för mig att han aldrig kommer att komma tillbaka, de har bara tagit 4½ år och ett bröllop att förstå...

Självklart önskar jag henne all lycka med sin nya man, utan tvekan! De kan inte vara lätt att förlora den stora kärleken och sedan ta sig upp på benen igen! Så all lycka till familjen, helt klart!

När farmor ringde på dagen idag och hade gråten i halsen kom alla känslorna tillbaka, han är verkligen borta, de bara är så. Vi kommer aldrig att få honom tillbaka, han vilar i frid <3 Alla dessa känslor som hoppar fram och tillbaka har varvats med bråk, tjafs, prylar, saker och tunga möbler.

Huset ser numera ut som ett bombnedslag och jag orkar inte bry mig! I hopp om att hantverkarna är snabba så vi kan få tillbaka allt igen så får de se ut som de gör...! Kvällen har spenderats på soffan med Thaimat, baccardi, "vampyrer suger" och CSI. och självklart en timmes promenad med hundarna som är understimulerade till tusen.


dock ser jag två positiva saker med denna j*vla fuktskada, golvet (bilden nedan) ska bytas ut (detta har vi pratat om i 15 år men de krävdes en fuktskada för att de ska hända något) och pappa ska rensa alla prylar, sladdar, pärmar och va de nu finns. - detta är en liten del av ALLA prylar, förstår inte hur detta fått plats :O


Äntligen slipper vi detta :D